Från 73 till 51 och det kan inte gå snabbt nog!

Det är ju fantastiskt med OS när jag nu hade en dag att vila bort igår och då jag kunde skylla allt på mitt idrottsintresse för att få ligga kvar i soffan från middagstid till tidiga morgonen :D

Framgångar och motgångar vavas med varandra och skillnaden mellan en fantastisk prestation till ett fiasko är hårfin...Tjejer och killar som lagt all sin energi mot ett mål men så få som får jubla...Jag tycker att varenda en som tagit sig till ett OS är helt igenom fantastiska. Vilka prestationer och vilka viljor de visar upp. Stjärnor tycker jag de är allihopa! Men sen är det klart...medaljer är medaljer och det är ju de som lockar och får oss i tv-sofforna att jubla, som i natt för Sarah Sjöström. Vilken tjej :D Jag gläds med henne och jublar och hoppar när hon lyckas men jag hoppas självklart att även Michelle som var med i samma lopp som Sarah, men lite obemärkt i skuggan av vår stora stjärna, åker hem ( när hon nu är färdigsimmad vill säga) och känner sig oerhört stolt över att ha slutat som 7de bästa i världen på ett OS...Fatta vad stort, tänk all tid som hon lagt ned och all fokus hon har lagt på att bli så snabb hon bara kan på att simma...Fantastiskt! Ja, alla som deltar på ett OS är kungar och det kan ingen ta i från dem, Punkt. Jag älskar att följa dem alla :D

 

Själv kan jag ju inte precis skryta om att lägga så mycket tid mot mitt uppsatta mål för sommaren...En snabb femkilometerstid skulle det slipas på och några mjuka kilo som lagt sig kring midjan skulle krympas ned...trodde jag...Tja har ju kunnat anteckna mig på ett par bra tider som visade på en gryende form och började så bra med att räkna kalorier och kände mig rätt diciplinerad tills den gemensamma semestern kom...Med öl som tema på våra små utflykter är det svårt både att hålla nere kalorierna men också motivationen att trä joggingskorna på fötterna när hotelsängen är så skön...

Men det är ju så trevligt det här med ölprovningar så jag låter det vara så då. Jag springer när andan faller på och jag låter bli ölen (som om det skulle vara den enda godsaken jag unnar mig...) utanför provningarna. Nästa vecka börjar Mats jobba igen och vad gör det då om jag råkat bli ytterligare lite mjukare runt midjan och fortfarande springer mina fem kilometer på samma tid när vi nu har kunnat njuta ihop dessa tre veckor så mycket som vi gjort. Att träna mer längtar jag efter och kommer säkert springa intervaller redan om några timmar och det är ju det som är så bra. Jag vet att semester och vardag är helt olika varandra. För att längta efter vardagen måste jag suga musten ur varje semesterdag som jag delar med gubben då det nu är den korta tiden på året då vi ju faktiskt har möjligheten att göra precis vad vi känner för (inom vissa ramar förstås) Så vi får se vad dessa sista semesterdagar (pratar då om våra gemensamma för mina är inte slut på ett bra tag ännu...;D ) bjuder oss för roligheter för inte tänker jag bara lägga tiden på OS inte...eller...tja vi får se...Stranden lär det ju inte bli i varje fall;D

 

Puss på er alla och lev i stunden :)