Från 73 till 51 och det kan inte gå snabbt nog!

Klockan är fem på morgonen och jag njuter av mörkret utifrån i ett fladdrande sken från ljusstaken på bordet framför mig. Jag hör mannen andas tungt innifrån sovrummet och uppifrån Dantes rum hör jag hur morgonens snoozande påbörjats inför ännu en arbetsdag. Kaffet i mitt glas är nästan urdrucket och ett vemod sprider sig sakta i min kropp...Där är så mycket som får passera obemärkt i våra liv tills dess att det en dag är förbi...tiden kommer, tiden går vart tog dem vägen mina små barn som delade min vardag för inte alls längesedan? Jag kan inte låta bli att fälla en tår av saknad. De små liven som slängde sig i ens famn när man kom hem efter en lång dag på jobbet, eller som kom springandes emot en med öppen famn när de hämtades på dagis eller i småskolan. Ja den ovillkorliga kärlek de alltid delade med sig av tog jag verkligen vara på den? Stannade jag upp och lät mig fyllas av deras underbara väsen när de bara hade ögon för sina föräldrar? Jag tror inte det...Jag glömde bort att på riktigt njuta av och ta till vara på varenda liten stund av dessa då små personer som nu kommit att bli mina allra bästa vänner men som faktiskt delar sina liv med så många andra...de som inte ser oss, sina föräldrar, som de mest fantastiska superhjältar de en gång tyckte vi var längre, vilket ju är en himla tur faktiskt för det hade ju varit lite märkligt...;), utan ser oss som för dem vi är med alla våra fel och brister och faktiskt påpekar det för oss också med jämna mellanrum... Ja, jag älskar dem av hela mitt hjärta och jag är så stolt över dem att det nästan gör ont men jag kan inte låta bli att sakna känslan av att vara den upphöjda superkvinnan i deras liv, att inte vara den viktigaste längre...Jag glömde bort att sätta pris på den känslan i allt virrvarr av matlagning, aktiviteter, arbete, hushållsgöror och allt annat nödvändigt ont som fyller de där småbarnsåren allt för mycket. Jag glömde bort att tiden kommer och tiden går i min längtan över att se mina små växa upp...Det har dem gjort nu...De är tre vuxna individer som jag nu ser som mina superhjältar istället för omvänt...Allt är som det skall, liten blev stor det gick bara så himla fort...Nu tänker jag lägga mer tid på tacksamhet över varenda liten stund vi har tillsammans och den kärleken jag får från er mina barn den vårdar jag som det dyraste av guld i mitt hjärta för evigt.

 

Stanna upp, njut och ta hand om varandra , Puss.